Den enskilde soldaten under första världskriget utrustades med ett armégevär, vars konstruktion baserade sig på teknologiskt kunnande och stridstekniska erfarenheter gjorda under senare delen av 1800-talet.
Utmärkande för dessa vapen var en lång pipa. Denna hade övertagits från de äldre armégevären avsedda för svartkrutsladdad ammunition. Genom den långa pipan kunde det förhållandevis energisvaga svartkrutet ge projektilen tillräcklig utgångshastighet. Då röksvagt krut införts i början av 1890-talet hade kalibermåttet sänkts till mellan 6,5 och 8 mm. Gevärens system var av repetermodell utrustade med magasin rymmande mellan fem och tio patroner. Påfyllning av patroner utfördes med hjälp av laddram rymmande vanligtvis fem patroner - så kallad "paketladdning". Patronerna var kraftigt laddade och hade en utgångshastighet, som låg mellan 700 och 900 meter i sekunden. Det innebar att projektilbanan var flack upp till mellan 300 och 400 meters skjutavstånd. Då man räknade med att beskjuta stora mål, anfallande kavalleri och stormande infanteri, försågs vapnen med ett grundsikte för 300 eller 400 meters skjutavstånd.
Källa: http://www.gotavapen.se/gota/artiklar/kar98k/kar98k.htm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar