Christers blogg: Fredagen 14 december

Andra världskriget

I enlighet med flottavtalet från Washington år 1922 började de större flottorna skala ner sina slagskeppsprogram och ett flertal fartyg i flera länder höggs antingen upp eller byggdes om för andra ändamål. Flottavtalet, med sina tilläggsparagrafer, var gällande fram till 1936, när de stora sjömakterna åter igen startade en kapprustningskarusell. Flera berömda slagskepp såsom den tyska Bismarck, brittiska Prince of Wales och det japanska slagskeppet Yamato sjösattes alla under de därpå följande åren. Under det andra världskriget kom sjökrigföringen att utvecklas kraftigt och slagskeppen förlorade sin position som de viktigaste fartygen i flottan. De flesta nybyggda slagskeppen under kriget hade liknande layout, vanligtvis utrustade med tre trippeltorn med 14–16-tumskanoner (356–406 mm), (460 mm i de kraftfulla Yamato-slagskeppen), med två torn förut och ett torn akterut. Överbyggnaden var flankerad av sekundära pjäser med en kaliber på 100 mm till 152 mm. Det var tänkt att Yamatos bestyckning skulle utklassa vilket pansarskydd som helst i världen, till och med den sofistikerade och tåliga bepansringen som fanns hos de amerikanska och brittiska slagskeppen. I verkligheten var de inte mera kraftfulla än de amerikanska 16-tumskanonerna (406 mm) som fanns ombord på de amerikanska slagskeppen. De största amerikanska och japanska slagskeppen kom dock aldrig att mötas i strid, och de kom inte ens inom synhåll för varandra.

Under den inledande fasen av slaget i Atlanten hotade tyska ytenheter de atlantkonvojer som förde mat och utrustning till Storbritannien. Brittiska och amerikanska slagskepp kom därför att användas för att skydda konvojer. Man försökte också jaga och förstöra de tyska fartyg som användes för konvojräder. Eftersom de olika uppdragen var så resurskrävande låg ofta reserven vid Royal Navys huvudankarplats vid Scapa Flow och väntade på tyskarnas nästa drag. De tyska slagskeppsräderna var inledningsvis mycket framgångsrika, bland annat lyckades det tyska fickslagskeppet Admiral Graf Spee sänka nio fartyg under sin seglats 1939, de tyska slagkryssarna Scharnhorst och Gneisenau lyckades överraska och sänka det brittiska hangarfartyget HMS Glorious utanför Norges kust i juni 1940. Under den därpå följande kryssningen i Nordatlanten sänkte Scharnhorst och Gneisenau 22 fartyg. Den 24 maj 1941 sänkte det tyska slagskeppet Bismarck slagkryssaren HMS Hood under sitt försök att bryta sig ut till Nordatlanten. Royal Navy jagade dock upp Bismarck och under ett anfall med gamla biplan av typen Fairey Swordfish från hangarfartyget HMS Ark Royal träffades Bismarck av en torped i sitt roder, vilket gjorde fartyget manöverodugligt. De brittiska slagskeppen kunde därmed hinna ikapp det tyska slagskeppet. Istället för att anfalla henne igen med flygplan närmade sig Royal Navy med en stark örlogseskader som bestod av slagskeppen King George V och Rodney, två kryssare, däribland HMS Dorsetshire, och ett antal jagare som anföll henne med sina kanoner och torpeder. Efter en 88 minuter lång strid sjönk Bismarck. Britterna hävdade att man sänkt henne medan de överlevande tyska besättningsmännen sade att de hade borrat fartyget i sank för att undvika att hon erövrades. Bismarcks öde är ännu idag ett hett debattämne.

Slagskepp var även inblandade i slaget om Medelhavet. Vid anfallet mot Taranto i november 1940, anföll det brittiska hangarfartyget HMS Illustrious Swordfishflygplan den italienska flottbasen vid Taranto. Mot förlusten av två flygplan sänkte man ett slagskepp och oskadliggjorde två andra. Denna framgång inspirerade japanerna till anfallet mot Pearl Harbor, vars planering påbörjades tre månader senare. Vid slaget vid Kap Matapan den 27–29 mars 1941, överraskade och sänkte en brittisk slagskeppsstyrka tre tunga italienska kryssare under ett kort men intensivt slag nära Kreta.

Den kejserliga japanska flottans slagskepp Yamato, år 1941 och hennes systerfartyg Musashi var världens största slagskepp.

Teknologin höll dock snabbt på att gå om slagskeppen. Slagskeppets kanoner hade en räckvidd om 40–50 km, medan hangarfartygen, med sina flygplan, hade en räckvidd om flera hundra kilometer. Tillkomsten av radar gjorde också flyganfallen mera effektiva. Bismarck gjordes manöveroduglig av föråldrade Swordfishtorpedbombplan från HMS Victorious ochHMS Ark Royal. Det sovjetiska slagskeppet Marat och det italienska slagskeppet Roma sänktes av tyska luftanfall. Det brittiska slagskeppet HMS Prince of Wales och hennes slagkryssarkompanjon HMS Repulse sänktes av japanska torpedbombplan medan de försökte försvara Malaya (Malaysia och Singapore). Prince of Wales blev det första slagskeppet som sänktes av flygplan under strid på öppet vatten.

Under Dagen-D bombarderade de allierades slagskepp den franska kusten för att understödja landsättningsoperationerna. Flera äldre slagskepp nyttjades i denna roll - man slog ut kustartilleri som hotade transportfartygen och landstigningsfartygen men man försökte även slå ut trupp- och stridsvagnskoncentrationer samt järnvägsbangårdar. HMS Ramillies avfyrade 1 002 15-tumsgranater (380 mm) mot kustmål och drev även bort tyska flygplan, E-båtar och jagaranfall.

Vid det japanska anfallet mot Pearl Harbor i december 1941 sänktes eller skadades de flesta slagskeppen i den amerikanska stillahavsflottan. De tre amerikanska hangarfartygen (USS Yorktown, USS Lexington och USS Enterprise) som var huvudmålen var dock inte i hamn denna dag och undkom skada. Sex månader senare förlorades USS Lexington och USS Yorktown skadades i slaget vid Korallhavet. USS Enterprise, USS Yorktown och USS Hornet vände dock krigslyckan vid slaget vid Midway. Eftersom kriget fortgick och luftanfallen blev allt farligare kom slagskeppen att utrustas med mängder av luftvärnspjäser, däribland den effektiva 40 mm Boforskanonen. Flygplanens intåg i sjöslag kom dock att innebära att slagskeppens tid var förbi.

Källa: WIKIPEDIA